ENGLISH VERSION
  START
  FOTO
  VÅRA DJUR
  SAM
  DON
  JULIE
  PÄLSVÅRD
  SJUKDOMAR
  NEWF. SJUKDOMAR
  OM NUFFEN
  VATTENHUNDEN
  ATT TÄNKA PÅ
 RASSTANDARD
  KLIPPA NF ÖRON
  KLIPPA NF TASSAR
  MINNE AV BONITO
  MINNE AV DANNY
 " HOW COULD YOU"
 






Med Jim Willis godkännande


"Hur kunde du?"
Copyright Jim Willis 2001
tiergarten@onebox.com
http://jimwillis0.tripod.com/tiergarten/


När jag var en liten valp, roade jag dig och fick dig att skratta. Du kallade mig för ditt barn, för trots alla skor jag än tuggade sönder och hur många kuddar jag än slet mig igenom så blev jag din bästa vän. När jag var en olydig vovve, pekade du bara ditt finger åt mig och frågade
- hur kunde du? Men du mjukna direkt och och la mig på rygg och börja kela och mysa med mig!


Att få mig rumsren tog lite längre tid än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi jobbade på det tillsammans.


Åh kommer ihåg alla de nätter då vi låg tätt tillsammans - dina lugna andetag och dina drömmar som verkade fyllda med spänning. Och jag minns att jag tänkte, att livet kan aldrig bli mer perfekt än så här..
Vi var ute och promenerade och sprang i parkerna, vi åkte runt i bilen - stannade till för att äta glass ( jag fick bara struten, för du sa att glass var farligt för hundar).
Jag tog långa tupplurar i solen, medan jag väntade på att du skulle komma hem, vid slutet på dagen.


Så småningom började du gradvis att stanna längre kvar på jobbet och satsa mer på din karriär. Du började också lägga ner mycket tid på att leta efter en människovän. Men jag väntade tålmodigt på dig och trösta dig när ditt hjärta brast och då du kände dig besviken, och jag anklagade dig aldrig för dina dåliga beslut. Nej jag hoppade av glädje varje gång du kom hem och varje gång du blev förälskad.

Hon, nu din fru, är ingen "hundmänniska", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, försökte visa henne tillit och lydda hennes ord. Jag var lycklig - därför att du var lycklig! Sen kom människobarnen och jag delade din upprymdhet. Jag var fascinerad över dem, allt de gjorde - hur dom luktade - allt. Jag ville ta hand om dem.
Men det ända du och hon oroade er över, var att jag skulle skada dom, så jag blev förvisad till annat rum eller en hundbur.
Åhh som jag ville ge dem min kärlek, istället blev jag fånge i kärleken!


Med tiden dom växte upp och blev äldre, blev jag deras vän. De hängde och klängde i min päls , petade fingrar i mina ögon och undersökte mig i öronen och pussade min nos! Jag älskade allt hos dem och deras beröringar - för dina beröringar var nu en sällsynthet - och jag skulle försvara dom med mitt eget liv om det skulle behövas.

Jag smög ner i deras sängar och lyssnade nu på deras oroliga och spännande drömmar. Tillsammans väntade vi på att få höra ljudet från din bil på uppfarten..


Det har funnits en tid då andra har frågat dig om du hade hund, och då du tagit fram ett foto på mig ur plånboken och berättat många historier om mig. De senaste åren har du bara svarat ett kort -ja och sen snabbt bytt ämne. Jag är inte längre "din hund", jag är bara en hund, och du har undvikit alla kostnader som har med mig att göra.


Nu har du en nu karriärs möjlighet i en annan stad, och ni ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är tillåtet. Du har gjort ett rätt val för "din" familj, men en gång i tiden var jag din ända familj!


Jag var uppspelt över bilturen, tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt - rädsla och hopplöshet.
Du skrev på ett papper och sa - Jag vet att ni kommer att hitta ett bra hem åt henne. De skakade på huvudet och gav dig en smärtsam blick. Dom vet hur verkligheten ser ut för en hund eller katt i medelåldern! Även om den har fina papper!


Du var tvungen att bända loss din sons fingrar från mitt halsband medan han skrek "NEJ PAPPA" - Snälla låt dem inte ta min hund. Och jag oroas för honom och det du just lärt honom om vänskap och lojalitet, om kärlek och ansvar och om respekt inför allt levande.


Du gav mig en avskedsklapp på huvudet medan du undvek min blick. Du avstod artigt från att ta med dig mitt koppel och halsband, du hade en tid att passa - och nu har jag en med!


Efter du gått, sa de två snälla sköterskorna att du måste vetat om ditt nya jobb för flera månader sen, men gjorde inget försök att finna mig ett nytt fint hem. De skakade sina huvuden och sa "Hur kunde du?"


Dom är så snälla mot oss här fast de har upptagna scheman. Dom ger oss mat, men jag tappade min aptit för flera dagar sen.
Den första tiden här rusade jag fram i min bur när någon passerade den, jag hoppades att det var du - att du hade ångrat dig - att allt var en ond dröm. Att det åtminstone kunde vara någon som brydde sig om mig, någon som kunde rädda mig?! Jag förstod ganska snabbt att jag inte kunde konkurrera med valparna bredvid mig och den glädje dom visade. Så jag gav upp - satte mig längst in i hörnan och väntade..


Jag hörde hennes fotsteg när hon kom för att hämta mig i slutet på dagen. Jag följde henne snällt i mittgången tills vi kom in i ett separat rum, det var mycket tyst där inne.
Hon placerade mig på ett bord, och kliade mig bakom öronen medan hon sa åt mig att inte vara orolig...
Mitt hjärta klappade av förväntan om vad som skulle ske, men där fanns också en känsla av frihet... Kärlekens fånge hade nu nått sitt slut.

Men jag var orolig för henne, tyngden av smärta hon bar är så tung och jag känner den lika väl som jag kände alla dina tyngder en gång.


Varsamt band hon ett band runt mitt framben medan en tår rann ner för hennes kinder..jag slickar hennes hand på samma vis som jag en gång tröstade dig.


Som den expert hon är, sticker hon vant nålen i min ven. Jag känner sticket och hur den kalla vätskan går ut i min kropp. Jag lägger mig trött ner nu och tittar in i hennes
snälla ögon och mumlar "Hur kunde du?"


Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon säger " Jag är så ledsen min vän" medan hon kramar om mig och förklarar att det bara är hennes jobb, hennes jobb att se till att jag kommer till en bättre plats, där jag inte blir ignorerad - slagen eller övergiven. Ett ställe där det finns bara kärlek och ljus, så annorlunda från denna jord!


Med den sista lilla kraft jag har försöker jag visa henne genom att vifta på min svans att mitt "Hur kunde du" inte var riktat åt henne, utan det var till dig min älskade husse, jag tänkte på dig och jag ska tänka på dig och vänta på dig för alltid.


Och må alla i ditt liv fortsätta att vara dig lojala..

The End

 

Also by Jim Willis:
"The Animals' Savior"
Copyright Jim Willis 1999
tiergarten@onebox.com
http://jimwillis0.tripod.com/tiergarten/

Jag tittade runt på alla de inburade djuren på hemmet..det som människan ej ville ha mer. Jag såg kärlek och hopp i deras ögon, rädsla och bävan, sorg och övergivenhet.
Och jag var arg.
"Gud" sa jag "detta är fruktansvärt!" "Varför gör du inget?"
Gud var tyst, men sen sa han mjukt.
"Jag har gjort något" Han fortsatte.
"Jag har gjort dig"



*Please see our website for "We Are Their Heroes," "Beloved of Bast," "The Messenger," "An Open Letter to the Human Race" and other writings.